Kapitel
Vet inte riktigt hur jag ska börja... Jag vet bara kontentan.
Helgen. Mötte en gammal kärlek/besatthet. Det är så härligt att känna att man är totalt över honom. Det var i o för sig ett par år sen, men ändå! Han höll hand med flickvän o skrattade o jag tyckte att jag vet vad jag såg i honom men jag är såååå över det! + att han hade gått upp i vikt =) hihi Ett helt avslutat kapitel!
I lördags hängde jag med M o J hela dagen. Gjorde av med lite mycket pengar, men det var härligt att bara gå omkring bland folk o upptäcka att de faktiskt existerar. Fika! Kvällen fylldes med öl med J o L. Söndagen tillbringades i Stadsparken i solen med L o glass. O det finns ju massor av fina pojkar att titta på!!!!! Vi tog lärdom av den allsmäktige Oprah och kom fram till att säga Ja i stället för Nej. Då får man massa JA-energi in i sitt liv och det är ju alltid bra, det är så vi ska få fart på allt.
Jag tog tag i ett annat kapitel idag. Ångest för att prata med honom, men jag insåg att ett samtal skulle inte ge lika mycket möjligheter till sönderanalysering som ett sms.... så jag ringde. O det var så skönt att få prata o höra rösten. Inga analyser, bara ett jättetrevligt samtal! Glömde nästan bort att jag faktiskt hade ett riktigt ärende =) Ett hinder mindre att ta sig över.
Sen har vi kapitlet som aldrig verkar ge sig... Det var ett halvår sedan jag svarade sist... gjorde det nu i helgen, mest för att höra hur det kommer sig att han är så fantastiskt blåst att han inte ger sig. Inte ens efter att ha blivit ratad i drygt ett år. Det är seriöst som att ha en diskussion med en ihålig betongvägg. (jag skarattar lite för mig själv) Skulle vilja ha en seriös diskussion med honom när han är nykter, skulle vilja förstå vad det är som utspelar sig i hans huvud. Och tro mig, om det är någon som skulle få för sig till en förklaring så skulle den inte passa in i alla fall. Det är faktiskt hysteriskt roligt. Han verkar tro att vi har något kvar. Eller att han låter sina polare tro att det är något kvar. Mitt problem är att jag är så nyfiken! Jag inser att jag aldrig kommer få något svar från honom, men jag vill ju sä gärna veta hur han fungerar, hur han tänker. Hade jag varit honom hade jag raderat numret jag alltid ringer på fyllan, dvs mitt nummer och varje helg. Efter att blivit dissad en gång skulle jag tycka att det var otroligt pinsamt. Men över ett år senare är det ju nästan att psykolog borde kopplas in. Av ren självbevarelsedrift!!!! Jag får väl svara om ett halvår igen o höra om han har någon strålande förklaring då.
Jag tar tag i lite saker som jag pressat framför mig. Små saker, då och då lite större. Det går lättare och lättare och i morgon, förhoppningsvis, ska jag lyckas ta tag i en sak jag har haft dåligt samvete för i veckor. Vi får se.
