tempus

När jag var liten/yngre sa mamma alltid att vi skulle gå på årsmöten och engagera oss i engagemang med scouterna utöver det vi gjorde med avdelningarna. Så vi har gått på årsmöten och suttit med i lägerledningar, arrangerat resor, varit med på städdagar i stugan, varit ledare.... och det bara inom scouterna. Detta för att man ska ge tillbaka när man får så mycket som vi fått som scouter. Sen har vi ju allt annat med andra läger, mässor, företag. Om vi räknar bort mina kära syskon så har jag varit lägerchef, vice ordförande, suttit i valberedning, lägerchefsassistent, suttit i ledningsgrupp för olika arbetsmarknadsmässor.... jag har jobbat när jag egentligen inte hunnit pga studier och jag har sagt ja till det mesta. Jag vet hur det känns när väggen är nära. Min mor och jag har tillsammans kommit fram till att engagera sig lagom är bättre. Man behöver inte säga ja till allt.

Men jag tror att det kan vara så att väggen kommer så nära för att det är så få som engagerar sig. Det är inte längre något som är självklart att jobba ideellt. För den yngre generationen är det viktigare att jobba och tjäna pengar så man kan resa mer eller köpa den senaste Iphonen (det är inte ens mobiltelefon i sin enkelhet som gäller längre) "vuxna" anser att det är andra som ska engagera sig och gärna ta hand om deras barn så de själva kan få en lugn stund på semestern.

Idag har jag visat mitt engagemang på en lagom nivå. Vi hade årsmöte med fackklubben (för att lägga ner den för organisationen har ändrats och det finns en ny) Jag gick på mötet, sa ja där man skulle, skrattade där man skulle och åt smörgåstårta och drack ett glas vin. Sen gick jag hem. Jag sitter inte i någon styrelse, ingen valberedning, jag är inte ens kontaktpmbud på kontoret! Mitt engagemang blir mindre och mindre och jag blir mer och mer rastlös....!!!