tempus

Jag måste säga det... jag har faktiskt många av dem i min närhet. Helt ärligt så har jag börjat sluta lystna på dem. Det eviga snacket om sig själv, hur bra man är, hur man lyckats bäst med allt och hur man kom dit man är och hur man kommer ta sig vidare för att man är så bra. Jag har tröttnat på det så mycket att jag faktiskt helt omedvetet slutar lystna. Det fina i kråksången är att ingen märker att jag slutat lystna, eftersom man i alla fall aldrig får en syl i vädret så att man bara ler och nickar är det bästa för då behöver inte narcissisten i fråga höja rösten och avbryta.

Men så finns det de där människorna som jag inte blir matt av att umgås med. De som jag får så mycket energi av och som jag inte behöver kämpa för att få berätta något om mig själv för. Det frågar, de kopplar ihop till något vi pratat om tidigare och till något som hör inte bara med dem att göra utan mig och oss också. Vissa personer lever man i en sorts symbios med. Ett givande och tagande och det är med en naturlig känsla som man inte är medveten om. Känslan av hur man ska vara mot varandra finns naturligt i varje ögonblick. Jag kan bli lite nervös ibland att jag tömmer ut allt uppbunkrat jag bunkrat upp när jag blivit avbruten och överröstad, men jag hoppas inte det.



Jag sitter mycket på tåg... väldigt mycket på tåg. Mååånga timmar. Det passar mig. På tåget finns det inte mycket annat att göra än att sitta stilla. Jag läser oftast inte, jag har musik på hög volym och tänker. Eller så är jag bara blank mellan öronen och stirrar ut. Och ibland är det så att helt plötsligt så kommer solen fram mellan molnen. (O jag har alltid med mig min kamera)